Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet
Mikael Lindh Hok

#3 AP7 Såfa 2.0? – Roine Vestman

3 perspektiv på risk, avkastning och pension >>>

Till vår årsredovisning bad vi tre forskare att skriva varsin gästkrönika med varsitt perspektiv på risk, avkastning och pension.

Roine Vestman är forskare vid Nationalekonomiska institutionen på Stockholms universitet. Han resonerar kring hur förvalslösningar som AP7 Såfa kan förbättras med moderna algoritmer. Ökad individanpassning kan skapa högre pension men med större variation mellan spararna.

 

Roine Vestman, forskare vid Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet.

När jag diskuterar premiepensionssystemet med nationalekonomer från andra länder så slås de av att förvalsfonden, det vill säga AP7 Såfa, är så genomtänkt. Många tänker på ett förval som ett tillräckligt bra val för de pensionssparare som är oförmögna eller omotiverade att göra ett eget bättre val. Men det är inte uppenbart att någon premiepensionssparare bör välja bort AP7 Såfa.

Under många år har AP7 Såfa uppmärksammats för dess fina avkastning. Men i tider av stark börsuppgång kan alla som tar aktierisk uppvisa fina resultat. Det som däremot utmärker AP7 Såfa är den åldersberoende portföljandelen i aktiemarknaden och den högre risknivån som erhålls via hävstången. Båda dessa komponenter är baserat på ett diversifierings argument som har starkt teoretiskt stöd. Grunden för åldersprofilen är att unga personer har mer relativt sett säkert ”humankapital” än äldre och grunden för hävstången är att aktierisken i inkomstpensionen är låg.Roine Vestman, forskare vid Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet, ser att ökad individanpassning av AP7 Såfa skulle skapa högre avkastning men med större variation mellan sparare.

Nyligen publicerade jag en studie i Journal of Finance, författad tillsammans med Magnus Dahlquist och Ofer Setty, baserat på samma diversifieringsargument. Vi påvisar värdet av individanpassning av förvalsfonder i fonderade pensionssystem. I en modell som efterliknar svenska förhållanden visar vi att det finns ett värde i att betinga aktierisken på fler individfaktorer än ålder.* I genomsnitt motsvarar värdet av individanpassningarna 1 procent av pensionsinkomsten. Detta utan att någon behöver spara mer eller ta mer risk mot sin vilja. Istället är resultatet en följd av att bättre anpassa den totala aktierisken på individnivå. Diagram 1 och 2 illustrerar detta.

Diagram 1 visar den optimala portföljandelen i aktiemarknaden i förvalet för en typisk pensionssparare som gradvis åldras från 25 till 75 år. Den heldragna linjen visar portföljandelen för en genomsnittlig historisk aktiemarknadsavkastning. Man kan tänka på det som ett genomsnitt över personer som är födda olika år och därför har exponerats mot olika aktieavkastning under yrkeslivet. Denna riskprofil är inte helt olik AP7 Såfas. De streckade linjerna i diagrammet visar däremot att det finns betydande variation runt genomsnittet. Den ena av de streckade linjerna visar den optimala portföljandelen i aktiemarknaden för de 10 procent av scenarier där aktiemarknaden har haft högst avkastning och den andra portföljandelen i aktiemarknaden i de 10 procent av scenarier där aktiemarknaden har haft lägst avkastning. Skillnaden är stor – vid 50 års ålder är den 35 procentenheter. Ett sätt att tänka på detta är att en premiepensionssparare som är född 1968 kan ha en väldigt annorlunda optimal portföljandel år 2018 jämfört med en premiepensionssparare född 1978 år 2028. Ju bättre avkastning aktiemarknaden har haft hittills under ens yrkesliv desto mindre är ens optimala portföljandel.

Diagram 2 visar hur den optimala portföljandelen i aktiemarknaden beror på individuella skillnader hos sparare som är födda samma år för en genomsnittlig avkastning på aktiemarknaden. De streckade linjerna visar slående stora skillnader i optimal portföljandel i aktiemarknaden. För 10 procent av alla 50-åringar understiger portföljandelen 20 procent men för 10 procent överstiger den 84 procent – en skillnad på hela 64 procentenheter. Logiken är densamma som i diagram 1 – den optimala andelen beror på individens totala riskexponering och förmögenhet. De viktigaste individfaktorerna är värdet på premiepensionssparandet, vilket i sin tur beror på arbetsinkomsten, och om pensionssparare bär aktierisk i sitt sparande utanför pensionssystemet.

Skulle dessa resultat kunna vara underlag för ett vidareutvecklat förval i premiepensionssystemet — ett slags AP7 Såfa 2.0? Kanske, eftersom automatiserad rådgivning blir allt vanligare. Men även om vår studie visar på potentialen i ett individanpassat förval så kvarstår en mängd frågetecken. Exakt hur skulle individinformationen samlas in? Och hur förklarar man i efterhand för två förvalssparare varför de har fått olika avkastning? Säkert finns fler frågetecken. Men om automatiserade rådgivare blir ett vanligare inslag på den privata marknaden så vore det ett rimligt steg att ta även för premiepensionen och AP7 – och att då göra det utifrån AP7:s unika uppdrag och förutsättningar.

Roine Vestman
Forskare vid Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet

Källa: Dahlquist, M., Setty, O. och Vestman, R., 2018, “On the Asset Allocation of a Default Pension Fund”, Journal of Finance, 73(4), 1893-1936.

*Modellen förenklar pensionssystemet. Bland annat är tjänstepension och premiepension sammanslaget till ett och samma sparande med en gemensam förvalsfond.