Pensionsmyndighetens pinkoder har gått i graven. Sedan i torsdags måste den som vill byta fonder logga in med BankID eller motsvarande. Det är en utmärkt höjning av säkerheten som också hindrar rådgivnings- och förvaltningsföretag att genomföra fondbyten för sina kunders räkning.
Till viss del försvann tjänsterna redan 2011. Då stoppades de massfondbyten som innebar en stor belastning på systemet och framför allt på enskilda fondbolag som med kort varsel kunde drabbas av miljardflöden både in i och ut ur fonderna.
I går skrev DN om kravet på e-legitimation. En illustration visar hur bytesvolymerna utvecklades explosionsartat i takt med att branschen av så kallade ppm-rådgivare växte, men den visar också hur effektivt stoppet för massfondbyten var. I princip omedelbart återgick antalet byten till nivån innan ppm-rådgivningen tog fart 2005.
Tyvärr hanterade stoppet för massfondbyten bara en del av problemet. Kreativiteten bland rådgivarna var större än många räknat med. Branschen flyttade helt sonika in i systemet och skruvade upp avgiftsuttaget ett steg till.
Ett sätt att rädda intäkterna när massfondbytena inte fungerade längre, var att starta egna fonder eller fondandelsfonder och bara flytta in kundstocken dit. En annan variant som DI beskrev förra veckan var att rådgivare som inte hade egen förvaltningskompetens slog sig samman med en ”riktig fond”. I exemplet är det rådgivaren Allra som ingått samarbete med fondbolaget Gustavia och tillsammans skruvat upp totalkostnadsandelen (TKA) en bit över 3 procent per år.
Reportern Annelie Östlund har identifierat den springande punkten i fondernas avgiftmodell.
Men när di.se frågar om den höga förvaltningsavgiften distanserar sig Gustavia.
”Det är Allra som svarar för de kommersiella villkoren för Allra fonderna”, säger Niklas Tollsten, vd på Gustavia.
Skulle de här fonderna – med en avgift på 3 procent, kunna säljas utanför PPM-systemet?
”Det är en kommersiell fråga för Allra.”
I dag beräknas ppm-rådgivarna kontrollera 60 miljarder kronor eller 10 procent av svenskarnas premiepensionsmedel. Den förutsättning som möjliggör verksamheten är spararnas låga engagemang. På den privata marknaden skulle de här fonderna inte klara konkurrensen, men i premiepensionssystemet finns en kategori sparare som är mindre engagerade och mindre kritiska, som har kunnat värvas via telefonförsäljning.
Att pinkoden försvinner är en bra säkerhetsåtgärd. Tyvärr kommer den inte att ha någon större effekt på den tiondel av spararna som redan mjölkas på det här viset. Därför är Stefan Engströms förslag till reform av premiepensionssystemet minst lika angelägen i dag som när utredningen presenterades.
Johan Florén