Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet

Därför är debatten om premiepensionen så grinig

Peter Norman konstaterade i måndags att premiepensionssystemet går att förbättra. Och så är det ju. Det är just det som är motivet till premiepensionsutredningen som presenterades i början på sommaren. Nu ska pensionsgruppen i riksdagen ta ställning till förslagen.

Att systemet kan förbättras innebär däremot inte att det bör avskaffas. I själva verket är det svårt att se hur ett alternativ utan premiepension skulle se ut om målet är högre pension.

Pensionärsorganisationernas förslag att avskaffa premiepensionen helt skulle visserligen förbättra situationen för deras nuvarande medlemmar, men ingen verkar på allvar förneka att det skulle innebära en avsevärd försämring för nästa generation och alla därefter. Beräkningarna visar att det rör sig om tusenlappar varje månad i förlorad pension för dagens unga, som dessutom kommer behöva arbeta längre upp i åren.

Ett motiv till pensionärsorganisationernas förslag är att de vill undvika att ”bromsen” i inkomstpensionen slår till. Bromsen slår till när utbetalningarna i systemet blir större än inbetalningarna, vilka i sin tur styrs av hur Sveriges ekonomi utvecklas, till exempel hur stor arbetslösheten är. Alltså, om arbetslösheten ökar, sjunker pensionerna. Om fler däremot arbetar, stiger pensionerna.

Sverige har i dag en relativt hög arbetslöshet i ett historiskt perspektiv. Framför allt är ungdomsarbetslösheten hög. Mot den bakgrunden, frågar Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, varför den unga generationen ska betala för att den äldre generationen ska slippa drabbas av den försvagade ekonomin.

Är det inte nog med att dagens unga redan tagit den kanske hårdaste smällen under lågkonjunkturen?

På ledarsidan i dagens DI identifierar Eva-Lena Ahlqvist med sedvanlig träffsäkerhet var skon klämmer ur ett politiskt perspektiv.

Att debatten blir snedvriden beror på att intresset för pensioner är koncentrerat till den del av befolkningen som är 60 år och äldre.

Så varför är då premiepensionssystemet, bortsett från pensionärernas kampanj, ändå ifrågasatt i en bredare krets? Tittar man på systemets syften som de formuleras i premiepensionsutredningen – högre avkastning än inkomstpensionen, internationell riskspridning och individualiserat sparande – har det infriat alla delar.

En förklaring kan vara att systemet visserligen har levererat som det ska, men att förväntningarna var ännu högre. Tittar man på börsutvecklingen de sista åren på 1990-talet, gick börsen som en raket. Många hoppades på guld och gröna skogar. Det missnöje som en del svenskar i dag ger luft åt är egentligen uttryck för besvikelse.

I samband med att premiepensionssystemet sjösattes gjordes massiva informationsinsatser både från offentligt och privat håll. Budskapen lät nästan som det rörde sig om demokratiska val: det viktiga är inte vad du väljer, utan att du väljer. Om spararna var aktiva utlovades guldkant på pensionärslivet.

Den bistra sanningen är att en dryg miljon av spararna i systemet följde uppmaningarna och klev ut på fondtorget, men har sedan dess inte gjort ett enda aktivt val. Denna grupp ska naturligtvis inte vara på fondtorget, som kräver ett visst mått av intresse och engagemang.

Sannolikt bidrar dessa och många andra svenskars negativa erfarenheter av en svårhanterlig valsituation och i vissa fall mindre lyckade förvaltningsresultat till en allmän känsla av att ”systemet inte har varit någon hit”. Medan det i själva verket redan har levererat som det ska och därför är väl värt att utveckla vidare.

Johan Florén