Klimatförändringarnas hot mot planeten är numera de flesta införstådda med, såväl individer som politiker, företag och energijättar. I detta nu har Klimatavtalet i Paris skrivits under av 194 länder och ett flertal företag har åtagit sig att uppnå de uppsatta målen före 2030.
Så då borde ju allt vara frid och fröjd, eller?
Det är inte riktigt så enkelt. Vi står nämligen inför en extremt politiskt och tekniskt komplicerad utmaning. Eftersom att världspopulationen stadigt ökar och med det kraven på energi, mat, transporter och hela vårt samhälle.
Därför är det så viktigt med innovationer som är fria från fossila lösningar.
Vi kan ta den svenska stålindustrin som ett exempel. Visste ni att SSAB:s årliga koldioxidutsläpp motsvarar över 2,5 miljoner Thailandsresor med flyg? Nu är SSAB ändå en av världens mest koldioxideffektiva ståltillverkare och samhället behöver slutprodukten stål. Men det tydliggör betydelsen av innovation för att minska utsläppen. SSAB har på sikt planer att ersätta kolen med vätgas, något som är betydligt mer klimatvänligt.
Så den tekniska utmaningen tycks vara det mindre problemet eftersom det finns både innovationer och idéer. Det som verkar vara det allra svåraste är just de politiska utmaningarna. För hur ska man få de utvecklade ekonomierna att få nuvarande generationer att se fördelarna med omställningar om det innebär att jobb försvinner, eller att energidepåerna minskar? Och hur ska man få tillväxtekonomierna att tycka att det är okej att sluta med kol och olja med konsekvensen att den ekonomiska tillväxten stannar av?
Än så länge ser man inget slut på jakten på olja och kol. I synnerhet inte efter att man upptäckt de vidsträckta fälten i västra Texas, mera känt som Permian Basin. Här har både Exxon Mobile och Chevron laddat för att öka sitt uttag av olja under 2020-talet, något som visar på konstant efterfrågan på olja eftersom att den är väldigt lönsam. Eftersom det är så pass lönsamt vore det naturligt med en prissättning som även innefattar priset som planeten får betala i ökade utsläpp av koldioxid.
Ett högt oljepris har även den positiva effekten att det blir ekonomiskt lönsamt att utveckla alternativa energikällor som vind-, sol- och andra fossilfria källor. Men så länge det finns olja lär inte efterfrågan minska. Och marknaden ser ingen minskad efterfrågan, snarare tvärtom.
Oljan förser bilar, lastbilar, flygplan som utgör ryggraden i den globala handelsekonomin, det täcker runt 90 procent av transportsektorns energianvändning.
Så är det läge att deppa?
Troligen inte. För tittar vi ännu en gång på innovationsbenägenheten så kommer hoppfulla rapporter om att man tillvaratar jordens resurser. Senast i raden är solenergiparken Noor i Marocko.
Och Marocko är inte det enda landet som storsatsar på solparker. Även Kina, Sydafrika, Spanien, Israel och USA, ja till och med Iran och Kuwait satsar på anläggningar.
Den teknik man använder kallas termisk solenergi och är inte samma sak som vanliga solceller där energin omvandlas direkt till elektrisk energi. Den termiska solenergin samlar solstrålarna som värmer upp en vätska som i sin tur driver en turbin. Fördelen med den här tekniken är alltså att man kan lagra energi och producera elektricitet även när solen inte skiner.
Det finns alltså hopp om nya tekniker och forskningen driver hela tiden på människan och möjligheten till en grönare värld.