Jag går tyvärr på färre och färre konserter ju äldre jag blir. Det är inte direkt något jag har bestämt, det har bara blivit så. Och spiralen är nedåtgående.
Ju mindre jag går på konsert, desto mindre koll har jag på nya artister, vilket gör att jag knappt vet vad som är sevärt längre. Det är bara den gamla listan kvar med artister jag för länge sedan bestämt att jag skulle vilja se.
I dag har den listan blivit en artist kortare. Tyvärr är skälet inte att jag har varit på konsert.
I går kväll gick nyheten ut att Roger Nelson, mer känd som Prince, är död.
Den första Princelåten jag minns är I Wanna Be Your Lover från 1979. Den lever fortfarande. Jag hörde den på radion så sent som i förra veckan. Skivan sålde över en miljon när den kom, men var ändå bara ett förskalv inför mega-genomslaget han fick med albumet Purple Rain fem år senare.
Prince var en exceptionell artist. Det finns en liten grupp låtskrivare i världen som är så begåvade att musiken sprids långt utanför deras egna framträdanden och inspelningar. Låtarna får ett eget liv.
Sen finns det musiker som helt enkelt bara är bra på vad de gör. De behärskar sina instrument till fullo, både teknik och känsla.
Och så har vi de fantastiska underhållarna. Konserterna fångar publiken fullständigt och lämnar upplevelser som lever kvar i minnet lång tid efter.
Prince kvalade in i alla dessa kategorier. Han var både musikalisk och nyskapande på ett sätt som för honom rakt in bland världshistoriens största artister genom tiderna.
Dessvärre talar jag inte av egen erfarenhet. Jag kom aldrig i väg på någon konsert med Prince. Det svider extra en dag som denna.
Jag tröstar mig med skivorna jag har och de spelningar som finns på nätet. Här är en från 2006, som förutom bra låtar och ett gäng coola tjejer i bandet, visar vilken enastående gitarrist Prince var.
https://www.youtube.com/watch?v=D15woX5EqLk&feature=share
Johan Florén