När vi känner oss osäkra tror vi ofta att det är fakta vi saknar. Och så är det nog ibland. Men i många verkliga beslutssituationer är det inte bristen på fakta som gör oss osäkra, utan bristen på kontext.
Fakta kan inte ge sin egen innebörd. Den ges av sammanhanget.
Det är ungefär som punkt-till-punkt-pyssel, där man ska dra ett streck genom ett antal numrerade punkter för att få fram en figur. Fakta är punkterna. De ger ingen bild i sig själva. Bilden framträder först när vi drar strecket som binder samman punkterna. Typ den här. [vimeo http://vimeo.com/83176743]
Som många kommunikatörer vet är sammanhanget ofta en berättelse. Vid det här laget är ”storytelling” ett etablerat begrepp långt utanför marknadskommunikationens domäner. Numer även i finansvärlden.
Nobelpristagaren Robert J Shiller förklarar i artikeln The Global Economy’s Tale Risks hur berättelser faktiskt påverkar hela världsekonomin (DN översatte i förra veckan).
Svängningar i världens ekonomier beror till stor del på vad vi hör och berättar om dem. Dessa populära, känslomässigt relevanta historier inspirerar oss ibland att gå ut och konsumera, starta företag, bygga nya fabriker och kontorsbyggnader och anställa personal. Vid andra tillfällen skrämmer de upp oss och manar oss att sitta still i båten, spara våra resurser, skära ner på utgifterna och reducera risker.
Som exempel på berättelsernas kraft tar han Japan som han just besökt. Där har premiärminister Shinzo Abe genomfört ett omfattande reformpaket, som han lyckats sammanfatta i en övertygande berättelse.
Annars går större delen av världen och väntar på en ny inspirerande framgångsberättelse som ska lyfta ekonomin, men sedan 2009 har det varit ont om kandidater. I början på 00-talet var berättelsen om ”the real-estate boom” mycket livskraftig i USA. Den handlade inte om en bubbla, utan om den framgångsrika kapitalistiska företagsamheten i ett nytt millenium.
Att dessa berättelser vann sådan tilltro berodde på att mängder av människor psykologiskt – och ekonomiskt – satsade på dem. De flesta familjer hade en bostad, så de deltog automatiskt i uppgången. Och många fastighetsägare ville bli ännu mer delaktiga och känna sig som knipsluga kapitalister, och därför köpte de dyrare bostäder än de annars skulle ha gjort.
I och med att uppgången tvärt tog slut 2006 dog också denna egostimulerande föreställningen. När allt kom omkring var vi inga investeringssnillen. Det hela var bara en bubbla, fick vi höra. Vårt förtroende för oss själva, och därmed för vår framtid, fick en törn och vi ville inte längre ta ekonomiska risker.
Sedan bröt finanskrisen ut och satte skräck i hela världen. En berättelse om chanser och stora pengar förvandlades till en om korrumperande långivare, överkapitaliserade finansinstitutioner, enfaldiga experter och lättlurade tillsynsmyndigheter. Ekonomin slungades omkring som ett fartyg utan roder och de samvetslösa typer som hade lockat oss ombord slank iväg i de livbåtar som fanns.
I boken The Black Swan myntar Nassim Nicholas Taleb begreppet det narrativa felslutet (the narrative fallacy). Han definierar det så här.
Our need to fit a story or pattern to a series of connected or disconnected facts.
Tillsammans med bland annat ”the error of confirmation” förklarar det narrativa felslutet vår oförmåga att upptäcka och hantera ”svarta svanar”, det vill säga osannolika händelser med ödesdigra konsekvenser. Det narrativa felslutet är också en av många mänskliga tankevurpor som förklarar varför investerare inte beter sig så rationellt som ekonomisk teori ofta antar.
Taleb är en skeptisk person som ägnat större delen av sitt författande till att ifrågasätta vedertagna uppfattningar och avslöja felaktiga antaganden. Ända avfärdar han inte berättelser helt och hållet.
Finally, there may be a way to use a narrative – but for a good purpose. Only a diamond can cut a diamond; we can use our ability to convince with a story that conveys the right message – what storytellers seem to do.
Även Robert J Shiller ser storytelling som en möjlighet för världens ledare. Det är inte enkelt och det lyckas inte jämt. Ändå är det nödvändigt.
Det är ändå inte lätt för ledande statsmän, inte ens för dem med Abes talanger, att hantera sådana föreställningar. Ingen ledare kan konsekvent utforma de berättelser som påverkar ekonomin. Men man måste ändå försöka.
Med dessa ekonomers perspektiv har berättandet blivit en av ledarskapets kärnkompetenser.
Johan Florén