Pensionssystemen knakar i fogarna. Vi behöver jobba längre för att det ska gå ihop. Därför vill politiker i Sverige och många andra länder höja pensionsåldern. Samtidigt finns nu en växande rörelse bland unga yrkesarbetande som vill sluta tidigare: FIRE. Akronymen står Financial Independence Retire Early.
Det är lätt att se lockelsen för de som känner att de halvt sliter ihjäl sig på oinspirerande jobb och har tre decennier kvar till normal pensionsålder. Men vad som kan framstå som rationellt ansvarstagande riskerar att bli ett stort risktagande.
Pensionssparande är uppskjuten konsumtion. Vi avstår från att göra av med pengarna direkt när vi får dem, för att ha pengar att leva på när vi slutar att arbeta. Placerar vi sparpengarna på kapitalmarknaden under tiden ökar de dessutom i värde.
Så långt har FIRE-rörelsen helt klart för sig vad det handlar om. Rörelsens dröm fångas av New York Times rubrik: How to Retire in Your 30s With $1 Million in the Bank. Men det som verkar för bra för att vara sant, är ofta det.
Om människor vore helt rationella skulle man kunna tänka sig att kollektiva pensionssystem inte behövdes. Då skulle alla sätta sig ned i 30-årsåldern och räkna ut hur mycket de behöver spara ihop under arbetslivet. Sen skulle de göra en plan och sätta igång.
I verkligheten behövs pensionssystemen. Förutom att det krävs en arbetsinsats av individen att samla in den nödvändiga informationen och förmågan dra rätt slutsatser, är det lätt hänt att ett ”påtagligt nu” överskattas i förhållande till en ”diffus framtid”.
Den pensionen vi får ut består både av pengarna vi har avstått från att konsumera och avkastningen vi har fått. Och om vi sparar över långa tidsperioder kommer en stor del av avkastning utgöras av så kallad ränta-på-ränta. Denna effekt är en poängerna med ett fonderat pensionssystem som premiepensionen (inkomstpensionen är däremot i huvudsak ett transfereringssystem från den arbetande delen av befolkningen till de som slutat arbeta).
Utebliven ränta-på-ränta är en av riskerna med FIRE-konceptet. Eftersom uppbyggnadstiden av kapitalet är kort, blir värdeökningen väsentligt mindre under denna fas. I uttagsfasen är sedan tanken att den som slutar arbeta ska leva på räntorna, inte låta dem växa. Till det kommer avgifter och skatter som påverkar besparingarna på ett liknande sätt som ränta-på-ränta, men i motsatt riktning. De äter upp pensionskapitalet.
Denna risk kan vara lätt att förbise för en utarbetad trettioåring. Ung Privatekonomi förklarar vad det handlar om.
En annan risk, som på sitt sätt är allvarligare, är att den som kliver ur arbetsmarknaden kan få det svårt komma tillbaka om pengarna tar slut tidigare än beräknat. Hur många arbetsgivare letar efter en 50-åring som inte har jobbat på 15 år?
Johan Florén