Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet

Gör mer besluta mindre

Fotograf Angelica Söderberg

Plötsligt blev allt upp till mig själv. Från en vecka till en annan. Jag var tretton år och skulle plötsligt bestämma saker helt själv. Om jag ville läsa franska eller tyska. Om jag skulle sluta med idrotten och satsa på killen. Vad jag skulle gå för program i gymnasiet och vilket rockband jag skulle tycka var bäst. Senare skulle jag välja universitet och sen skulle jag bestämma mig för om Ericsson eller Nokia var bäst. Först mobiltelefonerna. Sen aktierna.

Så fick jag mina första jobb, jag skulle köpa min första lägenhet, jag skulle välja bankkontor och bostadstyp. Helt plötsligt skulle jag själv planera vart jag skulle åka på semester. SJÄLV! Allt som varit serverat och taken care of av mina butlers lämnades över till mig, den där gången som tjugoåring. Skulle det bli en billig men lyxig semester i Thailand eller en lyxig men fattig i Marbella? Vad skulle jag ha för stil på mina kläder? Hur skulle jag förhålla mig till alkohol, till kärlek och till mig själv? Vem var jag? Var jag för smal eller var jag kurvig? Skulle jag ha lockigt eller rakt hår? Vad hade folk för uppfattning om mig egentligen? Ska jag ha en dieselmiljöbil eller en etanolbil? Sen ringde säljare och frågade vad jag skulle ha för mobilabonnemang, vad skulle jag ha för el-avtal och hur ska jag pensionsspara efter jag fyllt trettio? Vad skulle jag ens göra när jag fyllde trettio? Hade jag ”kommit så långt i livet som jag önskat”?

Helt plötsligt hade jag enorma krav på mig själv och kände mig otillräcklig. Och någonstans där tror jag att jag gav upp lite. Valen blev för många helt enkelt. Jag vet inte ens om jag är blå eller röd eller gillar Acne eller Whyred mest. Jag kan inte något. Snälla kan inte bara någon bestämma något åt mig? Mamma? Pappa? Måste allt verkligen vara upp till mig? Linas Matkasse-Lina – hjälp mig med mer än middagen. Ta hand om allt. Jag vill att du kommer hem till mig och tar hand om mig sen packar du in mig i din kasse och bär runt på mig. Helt plötsligt orkade jag inte med några beslut alls. Ville mest ligga ner och då malde fortfarande en massa val om alla dessa beslut som borde fattas.

Jag slutade välja åt mig själv, helt enkelt. Kände att det var mycket enklare att fatta beslut åt andra än åt mig själv. Jag antar att för varje beslut över mitt eget liv jag undvek desto bättre blev jag på att besluta åt andra. Jag var helt plötsligt en grymt bra beslutsfattare. Åt andra. Jag tyckte till och med att det var roligt att välja åt någon annan, de besluten sattes alltid högst upp på min doit–lista och mina egna lite större beslut tenderade att åka allt längre ner.

För när blev jag ”Direktör för det hele” som Lars von Trier skulle ha sagt? När skulle allt vara upp till mig? Min mamma har en princip – har något stått på vinden i mer än två år då får man slänga det. För annars tittas det bara på inför nästa flytt. Innan det hamnar på vinden igen. Jag tror kanske att de där punkterna längst ned på min lista ska strykas nu. För de fyller ingen funktion och frågan är om de någonsin gjort det. De har bara gett mig ångest. Ibland är det bra att bara sitta still i båten för saker och ting tenderar att lösa sig ändå. Med eller utan oss som direktörer för det hele. Gör mera, besluta mindre. Jag är inte bäst på allt och vet inte allt. Kontrollen av mitt liv blir knappast bättre med mig bakom ratten jämt. Jag är mycket roligare som passagerare i bilen. Med ansvar för spellistan. Någon annan får köra bilen. Välja höger och vänster. Jag åker med. Att inte ta beslut är också ett beslut.

Anitha Schulman