Inför den årliga klimatveckan i New York som startar på måndag anklagas de stora oljebolagen för greenwashing. Men greenwashing är knappast det stora problemet i dag menar Duncan Austin i Greenwish: The Wishful Thinking Undermining the Ambition of Sustainable Business. Fagra förhoppningar om stora effekter av små klimatåtgärder från näringslivet är den stora faran.
På måndag inleds UN Climate Week NYC. Med anledning av det publicerar The Guardian i dag en artikel med rubriken ‘Greenwashing’: fossil fuel execs to hold invite-only forum at UN climate summit.
Bakgrunden är att chefer från ett antal stora oljebolag som BP, Shell och Chevron kommer att vara på plats i New York och träffas för en ”privat diskussion på hög nivå” med viktiga intressenter. Oljebolagen uppger att mötets och sammanslutningens syfte är att diskutera hur de kan minska sina bidrag till utsläppen av växthusgaser, men det påståendet möts av misstro från delar av NGO-världen. Därav anklagelsen om ”gröntvättning”.
Begreppet ”greenwash”, som har drygt 30 år på nacken, betecknar företag som försöker få verksamheten att framstå som mer miljövänlig än den faktiskt är. Mer snack än verkstad, med andra ord.
I somras introducerade Duncan Austin, som har lång erfarenhet av hållbarhetsfrågor både i NGO:s och finansbransch, ett nytt koncept: greenwishing. Det handlar om önskan att vårt hållbarhetsarbete löser problemen mycket bättre än det faktiskt gör.
Trots att företags och investerares ansträngningar har ökat dramatiskt de senaste decennierna, talar fakta för att problemen snarare går i motsatt riktning. De globala koldioxidutsläppen är i dag 55 procent högre än 1997 då Kyotoprotokollet upprättades, och i våras konstaterade Meteorologiska världsorganisationen att de fysiska tecknen på och socioekonomiska effekterna av klimatförändringarna accelererar.
Den verklighetsbilden delar även den prisbelönte författaren Jonathan Franzen, men möjligen med ännu mörkare syn på saken. I en artikel i The New Yorker i förra veckan ställer han den retoriska frågan What if we stopped pretending?
Han menar att om vi bryr oss om planeten samt människorna och djuren som bor på den, kan vi förhålla oss till klimatproblemen på två sätt. Antingen fortsätter vi hoppas att katastrofen går att undvika och blir mer och mer frustrerade över världens handlingsförlamning, eller så accepterar vi den annalkande förödelsen och kan finna hopp på annat sätt.
“Even at this late date, expressions of unrealistic hope continue to abound. Hardly a day seems to pass without my reading that it’s time to “roll up our sleeves” and “save the planet”; that the problem of climate change can be “solved” if we summon the collective will. Although this message was probably still true in 1988, when the science became fully clear, we’ve emitted as much atmospheric carbon in the past thirty years as we did in the previous two centuries of industrialization. The facts have changed, but somehow the message stays the same.”
Trots att båda författarna delar en pessimistisk syn på framtiden, har Duncan Austin fortfarande inte gett upp hoppet om klimatet. Han varnar visserligen för att de som arbetar med hållbarhet inom företag och finans löper en överhängande risk att göra problemen värre på grund av greenwishing – genom överdrivna förhoppningar på nuvarande åtgärders effektivitet, men också genom att acceptera idén att hållbarhet inte kommer påverka företagens kostnader.
“Driven by commercial norms to sell solutions – and, frankly, out of the wish that it could be so – the sustainable business movement has inadvertently lent its voice to the unhelpful idea that achieving a sustainable culture will be a costless undertaking. Unfortunately, Earth charges rent, and it is not in our long-term interest to pretend otherwise.”
Kostnaderna det handlar om är i dagsläget externaliteter, det vill säga kostnader som företagen orsakar men inte bär, som vi skrev om förra veckan. Ibland behandlas det som en perifer slutpost när övriga samhällsräkenskaper gåtts igenom, men Duncan Austin menar att denna ”oprissatta” del av ekonomin faktiskt kan vara den största.
Värdet på de så kallade ekosystemtjänsterna kan vara större än global BNP, och här tänds hans hopp. Lösningen ligger i att föra in kostnaderna i ekonomin, men det är inget den privata sektorn klarar på egen hand.
”Fortunately, my critique suggests the opportunity – the low-hanging fruit for meaningful corporate action now lies firmly on the side of systemic intervention. As ecological pressures rise, so, too, does the bar for private-sector leadership on sustainability. It is no longer about what individual companies can do; it is about what the private sector can do, together, to drive systemic change.”
Det innebär att CSR- och ESG-proffs måste höja blicken.
“The disclosure now required is not more detail about a company’s own greenhouse gas emissions or water use, but rather what companies publicly stand for regarding the changes in rules and prices needed for a more sustainable world – and what, exactly, they are doing about it. This is the critical question we must now ask our portfolio managers and corporations.”
Det är frågan som oljebolagen behöver besvara i New York nästa vecka.
Johan Florén