Hoppa till innehållet
ap7 logo Till AP7.se

John Mellkvist har skrivit boken Välj din ålder där han träffar stjärnor och vardagshjältar som ger ålderismen en match och ger sina bästa tips, tankar och insikter i ämnet. Foto: Jenny Hammar

Maria Schultz

John Mellkvist, hur står det till med ålderismen i landet?

Vad skulle du säga om ett liv där utbildning, arbetsliv och pension eller återhämtning inte är lika uppdelat som nu? Där de tre livsfaserna istället löper parallellt genom hela livet. Spännande, tycker John Mellkvist som blivit något av vår kraft mot ålderismen i Sverige.

Ålderism har seglat upp som ett allt vanligare begrepp och är ett samlingsnamn på de fördomar som i förlängningen kan leda till att du diskrimineras på grund av din ålder. 

Det här med ålder har länge fascinerat John Mellkvist, senior PR-konsult på byrån Kreab, föreläsare, framtidsspanare och författare till boken ”Välj din ålder”.

– När jag skrev boken häromåret insåg jag att jag haft många tankar om ålder sedan jag var barn. Jag har sett det som ett spännande ämne och är också uppvuxen i en åldersblandad familj. Min pappa var ganska mycket äldre än många andra pappor och han hade i sin tur äldre vänner, så vi hade många generationer runt omkring oss och jag tyckte alltid att det var givande att prata med äldre som barn. På ett otvunget sätt. 

I 40-45-årsåldern noterade John hur många i hans omgivning mötte motstånd i arbetslivet på ett nytt, lite märkligt sätt. Det förde honom in på ålderism och efter ett inlägg i sociala medier som gav mycket respons förstod han att det var ett förvånansvärt oexploaterat ämne.

Han bestämde sig för att faktiskt ge sig i kast med det han ansåg behövde göras för att motverka ålderism.

– Det är ett ämne som har så stor påverkan på mångas – ja, allas – liv. Och ändå är det så tabu. Delvis för att vi lärt oss sedan barnsben att inte prata om ålder.

John lyfter fram hur oerhört starka samhällsnormerna är kring ålder. Men han skönjer också hur nya generationen Z har lite andra ideal än tidigare generationer:

– Även om generationsstudier alltid innebär generalisering så går det att se hur idealen rör sig. Z umgås mer gärna med sina föräldrar, far- och morföräldrar än exempelvis min egen generation X och millennials som i båda fall uppträtt mer frihetssökande och självtillräckliga. Nu söker man snarare trygghet och stabilitet. Idag finns mycket av både ovisshet och otrygghet och då blir familjen och de äldre viktiga, en tillgång och en kraft. Att hålla ihop familjen har på många sätt upplevts både viktigt och svårt och blir då något som attraherar.

John beskriver hur vi fått ett samhälle där vi tappat tacksamheten för varje nytt år vi får. Istället ålderskrisar vi. Vi ska göra personligt bästa på långlopp, vi skönhetsopererar oss, köper sportbilar och vill tillbaka till vår forna ”storhetstid”. En mängd samhälleliga markörer för att visa att vi minsann inte är så gamla. 

– Det är begripligt att det är så, men kontraproduktivt att vi inte kan se åldern för vad den är. Istället väljer vi att förneka att tiden går och vad som faktiskt är positivt längs vägen. Vi har haft en tendens att förknippa åldrande med negativa saker såsom krämpor och försämrad förmåga. Men med åldern blir du naturligt bättre på en rad områden. Vishet, uthållighet, helikopter- och perspektivseende och sinneslugn är exempel på värdefulla kvaliteter som fortsätter att utvecklas långt fram i livet. Det är som David Bowie ska ha sagt, att ”åldrandet är den märkliga process där du blir den person du från början var tänkt att bli”. Det är poängen – du blir mer och mer dig själv, inte mindre.

I Sverige har vi en tydlig ålderssegregation, anser John. Väldigt tydliga ”åldersbubblor” redan från förskolan när vi delas in i olika grupper baserat på våra åldrar.

– Det tenderar att fortsätta livet ut och tittar vi tillbaka på pandemin skapades en mycket tydlig uppdelning mellan 70+ som var en riskgrupp, och alla andra. Men det var enorma skillnader i den här gruppen – många väldigt friska. Svår situation och välmenande, men ändå ett typiskt exempel på den ålderssegregation vi har problem med i Sverige.

Enligt John behöver vi träna oss i att umgås med människor som inte är i samma ålder, eftersom vi har naturligt lättare att omge oss med dem som liknar oss själva.

– Både för att få fler perspektiv på saker och för att få en större respekt för andra än våra jämnåriga. Man eller kvinna är du hela livet, men ålder är mer av ”en vandrande identitet”. Din livssituation förändras kontinuerligt och med den dina förutsättningar. Du mår bra av att då och då se dig själv i ett nytt ljus för att komma till din rätt.

Hur hoppfull är du inför framtiden?

– Människan är flexibel – och anpassar sig efter de förutsättningar som råder. Andelen äldre i befolkningen växer nu snabbt och de kommer att ha mer att säga till om på många plan. Det kommer fortfarande uppstå slitningar mellan generationer, men också en maktförskjutning, inte minst ekonomiskt. Den äldre generationen blir friskare, piggare och mer aktiv. Dessa individer ställer högre krav och är mer aktiva i beslut. 

Något annat som behöver justeras inför framtiden är pensionssystemet, tycker John:

– Vi skruvar och skruvar, men det släpar fortfarande efter verkligheten. Det behöver individualiseras mer, för att träffa rätt. Något som är komplicerat och tar tid. Viktigt att ha i huvudet att en del av den seniora befolkningen ser pensionen som en möjlighet, medan den andra snarast ser den som en förolämpning. Allt fler vill fortsätta vara aktiva i arbetslivet, eller måste vara det och vi måste designa systemet annorlunda för att mer träffsäkert möta upp hur allt fler av oss väljer att disponera våra liv.

John nämner att våra allt längre liv för oss bort från den typiska indelning av livet som typiskt inneburit fyra års universitetsstudier följt av ett 40-årigt arbetsliv – mot att istället uppdatera kunskaperna oftare och på så sätt möjliggöra ett betydligt längre arbetsliv. Från ”four-and-forty” mot ”every-four” som synsättet kallats. John refererar här till Stanford Center on Longevitys rapport ”The New Map of Life” som tar sin utgångspunkt i det faktum att hälften av alla nyfödda spås leva 100 år eller längre, samtidigt som samhällets institutioner och system utformats i en tid när vi bara levde hälften så länge. Behovet av genomgripande förändringar är med andra ord stort. Stanford har i rapporten samlat några av världens främsta experter inom olika områden för att analysera och konkludera vad som behöver göras för att möta framtiden.

Ett annat sätt att dela in livet är att ta de tre tydliga blocken, utbildning, arbete, vila och helt enkelt rotera dem 90 grader så de istället utgör tre parallella fält.

– Precis som ”every-four” gör en sådan visualisering av livet att vi kommer ifrån de hårda indelningarna mellan nyckelkomponenter som vi allt mer kommer att behöva i någon form under större delen av livet. Det skulle skapa fler möjligheter under längre tid och därigenom ett bättre mående. Ingen mår bra av att tvingas jobba när man inte orkar, men lika dåligt mår den som vill och kan jobba men inte får. Det är här ålderismen kommer in i bilden. Lösningen är ett varaktigt attitydarbete, som successivt sätter en helt ny bild av det mänskliga åldrandet, avslutar John.