Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet

Kritiken av Almedalsveckan är en del av fenomenet

I SvD kunde man läsa att Almedalen är större än någonsin.

Hur stort är det i år?
– Större än någonsin. Så brukar det vara och i år slår vi alla rekord. Cirka 470 arrangemang står på programmet. Förra året var det 250. Det har ökat varje år och att det är valår påverkar naturligtvis.

Året var 2006, också det ett valår. Sedan dess har fenomenet fortsatt att växa.

Ett år innan nästa riksdagsval hade Almedalsveckan fördubblats igen. År 2009 arrangerades 1041 evenemang. Frågan hur stor veckan kan bli och om inte gränsen nåtts, hade då redan ställts i många år.

I år arrangerades 3513 olika aktiviteter av 1459 ideella, kommersiella och offentliga organisationer. Aldrig har rapporteringen i traditionella och sociala medier varit mer omfattande. TT rapporterade att twittrandet i Almedalen 2014 slår alla rekord.

debattAdal Adaldirekt

Redan 2005 frågade DN på ledarplats om veckan har någon betydelse för medborgarna i gemen.

Nej, säger de som ser det hela som ett mygel- och mingelevenemang. Tvärtom, det är till medborgarnas nackdel att politiker, organisationsfolk, mediemänniskor umgås och kliar varandra på ryggen. Det skapar ett ”vi-mot-dom”-samhälle. Dessutom är det alldeles för lätt för särintressen att få ut sitt budskap under falsk flagg i alla dessa seminarier och paneldebatter. Ingen kritisk granskning, säger kritikerna surt (de sitter i allmänhet kvar på fastlandet).

Ledarsidan avfärdar dock kritiken.

Men med åren har de gnälliga rösterna blivit svagare. Och ”Almedalen” utvecklats. I dag är det något av ett politiskt universitet eller gigantisk tankesmedja som öppnar. En sådan är inte som ”Allsång på Skansen” – ett lättsjunget, till intet förpliktande evenemang. Däremot genomlyses de flesta aktuella samhällsproblem och det från flera håll och med olika experter.

Det har inte hindrat de gnälliga rösterna. Varje år kommer ett antal nya missnöjda inlägg. Budskapen är ungefär de samma.

  • Har blivit för ytligt (ingen djupgående politisk diskussion). Kiviks marknad!
  • Slöseri med resurser. Gör ingen nytta.
  • Osunda kontakter mellan olika motparter. M umgås med S, journalister umgås med politiker och facken umgås med arbetsgivarna.

Ett exempel från i år är statsvetaren Maria Wendt som tycker att Almedalsveckan har blivit ett nationalromantiskt spektakel. Hon föreslår att veckan flyttas till vinterhalvåret och någon mindre insmickrande plats, vilket är ungefär samma förslag som komikern Soran Ismail kommer med. Han menar till och med att demokratin är hotad.

En huvudtanke tycks vara att det inte får bli för trevligt. Inga middagar, tack. Och absolut inga fester. Stadsmiljön får inte heller vara för trivsam. Slutligen bör vädret vara riktigt trist. Då blir det seriöst.

En spaning i det här sammanhanget är att de kritiska kommentarerna tidigare kom från journalister, men att ifrågasättandet nu gått vidare till andra opinionsbildare. Samtidigt har medierna själva plötsligt blivit en dominerande aktör.

I den lilla passagen från Donners plats ned till scenen i Almedalen kunde för några år sedan organisationer som Föreningen för restless legs och Amnesty enkelt få plats och relativt ostörda framföra sina budskap. I år hade hela sträckan tagits över av press, tv- och radiokanaler som direktsände, kommenterade och debatterade de politiska utspelen.

En annorlunda vinkel på Almedalskritik framförs i år av Akademikerförbundets presschef Stina Andersson. Hon upplever att det är medierna som har spårat ur och tar för stor plats.

– Nu konkurrerar medieföretagen med våra seminarier, och det är ju vi som sysslar med politiken och som nätverkar och som Almedalsveckan är till för. Jag undrar om medierna har tappat bort sitt uppdrag, att bevaka, berätta och granska – och i stället blir en aktör.

Mitt intryck är att Stina Anderssons iakttagelse stämmer. Däremot vet jag inte om det går att säga vem Almedalsveckan är till för. Sedan decennier tillbaka har den politiska eliten och medieeliten varit navet som veckan snurrar runt. Att medierna har tagit för sig mer skulle kunna ses som en konsekvens av att de har fått mer makt.

Den verklighetsbild journalister ofta förmedlar är att de granskar makten och därmed är samhällselitens motpol. I själva verket är det sedan länge tydligt att journalister i högsta grad är makthavare. Till att börja med står de i dag själva för en stor del av åsikterna som förmedlas, men det är inte bara makten över tanken det rör sig om. Bland de mest beundrade journalisterna är de som vinner maktkamper mot andra makthavare inom politik och näringsliv, genom att förödmjuka dem eller till och med få dem avsatta.

Stina Andersson citerar Marshall McLuhan: The medium is the message. Mitt I prick! Men demokratin är knappast hotad.

Demokrati är inte bara en röstningsprocedur. Det offentliga samtalet är också en central komponent. Det behöver föras på högsta såväl som lägsta nivå. För att olika ståndpunkter ska kunna mötas behöver människor mötas, och för att samtalet ska kunna spridas behöver det förmedlas.

I slutänden är det svårt att inte se Almedalsveckan som en demokratisk vitamininjektion. Väl på plats tvingas vi hela tiden möta människor med andra kunskaper och åsikter än våra egna, ansikte mot ansikte, i en process där vi både påverkas och påverkar.

I den processen spelar även kritikerna en roll. De är en del av fenomenet Almedalsveckan.

Johan Florén