Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet

Marknaden klarar inte att skydda spararna

Konkurrens kan vara en ytterligt destruktiv kraft. Det vet även nationalekonomer, trots att de ofta sjunger konkurrensens lov.

För att konkurrensen inte ska urarta i ren exploatering av rivaliserande rövarband, behövs samhällsinstitutioner som fungerande äganderätt och rättsskipning. Sen gör informationsproblem och externaliteter ändå att marknaden misslyckas att lösa många samhällsproblem på ett effektivt sätt, men konsekvenserna är då mindre destruktiva än i rövarkonkurrensen.

I inlägget Tärande och närande näringsliv skriver ek dr Robert Östling på bloggen Ekonomistas att en förutsättning för en välfungerande marknad är kloka och välinformerade konsumenter.

”Om konsumenter inte riktigt vet vilka produkter som är bäst för dem kan man tänka sig att företag tävlar om att bli bättre på att lura konsumenter att köpa sådant de egentligen inte vill ha.”

Från ett teoretiskt perspektiv skulle en lösning på denna lurendrejarkonkurrens kunna vara att företagen även börjar konkurrera med konsumentupplysning. På det området har nationalekonomerna dock ännu inte kunnat definiera förutsättningarna som gör att lurendrejeri övergår i konsumentupplysning. Studier av frågan ger till och med en ganska mörk bild.

”det är just de produkter som konsumenterna inte borde köpa men ändå köper (säg aktivt förvaltande aktiefonder) som ger övervinster, medan varor som de borde köpa (t.ex. indexfonder) inte ger några övervinster.”

De ekonomiska incitamenten styr marknadskrafterna mot fortsatt marknadsföring av de aktivt förvaltade aktiefonderna som ger goda vinstmarginaler, snarare än att de prispressade indexfonderna, trots att det inte gynnar slutkonsumenten. Att det är möjligt förklaras av att ”konsumenter inte riktigt vet vilka produkter som är bäst för dem”.

Marknaden fungerar alltså inte för samhällets bästa. Det paradoxala är att branschen inte heller verkar i sitt eget intresse. Robert Östling förklarar att de tärande krafterna inte bara omfördelar pengarna från spararna till företagen, utan att de till och med kan förstöra för det närande, nyttoskapande näringslivet.

”Icke-transparenta provisionsintäkter i finansrådgivningsbranschen kan tära på förtroendet för branschen och helt underminera de fåtaliga närande aktörerna i branschen.”

Lurendrejarnas jakt på kortsiktiga vinster sker på bekostnad av branschens långsiktiga affärsintresse som förutsätter ett grundmurat förtroende hos befolkningen. Det slående i det här sammanhanget är hur svårt det tycks vara för näringslivet att idka självreglering, trots att det ligger i de seriösa aktörernas eget intresse. Kanske är det just konkurrensen som hindrar effektiv samverkan på branschnivå.

När marknaden själv inte klarar att sanera missförhållanden uppstår behovet av politisk reglering.

”Den politiska utmaningen är att begränsa det tärande näringslivet samtidigt som man gynnar det närande näringslivet. I dagsläget upplever jag att politiker sällan tar i med hårdhandskarna gentemot det tärande näringslivet. Ett undantag är Finansinspektionen som nyligen förordade ett förbud av ”up-front”-provisioner för finansiella rådgivningsföretag – vilket förmodligen skulle slå väldigt hårt mot denna bransch.”

Därmed hamnar vi i en lustig situation. Eftersom samhället behöver marknaden, behöver politikerna inskränka marknaden, för att på så sätt rädda den från självdestruktion. Det är nämligen en uppgift som marknaden själv inte klarar.

Johan Florén