Förra veckan sjönk oljepriset till under 45 dollar fatet. Det var det lägsta priset på 10 månader.
När Carbon Trackers rapport Unburnable Carbon publicerades 2011 kostade oljan över 100 dollar fatet. Då började medierna rapportera om ”fossilbubblan” och många tänkte sig att världens fossiltillgångar skulle bli värdelösa som konsekvens av radikal klimatpolitik.
Någon radikal klimatpolitik har inte synts till än, även om det finns många ljuspunkter och Parisavtalet är ett stort glädjeämne. Ändå är tillgångar som till exempel kanadensisk oljesand i dagsläget redan ”strandade”, det vill säga värdelösa.
Oljesanden är för dyr att utvinna. Men det beror inte på politiska regleringar, utan drivs framför allt av ökat utbud. Mycket tyder också på att den amerikanska skifferoljan under överskådlig tid lägger ett tak för världsmarknadspriset på olja eftersom utbudet ökar kraftigt så fort skifferoljan är lönsam att utvinna. Färska bedömningar pekar på skifferoljan kan börja bli lönsam redan vid ett pris kring 45 dollar fatet.
Därmed får begreppet strandade tillgångar nytt liv, men med en annan innebörd. Det är investeringar i nya olje- och gasprojekt som är problemet.
20 000 miljarder kronor i investeringar riskerar att bli värdelösa om världens klimatmål ska uppnås, visar en ny studie som tankesmedjan Carbon Tracker har gjort på uppdrag av AP7 och flera andra investerare. För Exxon, världens största börsnoterade olje- och gasbolag, riskerar upp till hälften av investeringsbudgeten att gå till projekt som är strandade i en koldioxidsnål värld.
Rapporten 2 Degrees of Separation är den första som rangordnar företagen i olje- och gasindustri efter omställningsrisk. I den har Carbon Tracker räknat på hur stor del av oljebolagens investeringar i anläggningstillgångar (Capex) som är bortkastade om vi siktar på att nå tvågradersmålet. Här finns hela listan.
Johan Florén