Många tror att det historiska prisraset för oljan kan vara slutet för det svarta guldet. Men det som i grunden är det stora avgörandet för oljans vara- eller ickevarande är det mänskliga fossilberoendet. Det är det som driver producenterna som istället kan sälja oljan dyrt om bara några år.
Hur mycket vi än vill och försöker kommer vi inte ifrån det faktum att vi alla är oljemänniskor. Även om vi skulle vilja få bort oljeberoendet finns den med oss alla dagar i veckan. Inte nog med att den förstör våra ekosystem, förorenar vår luft, göder orättvisor, finansierar terrorism och mycket mer så kommer vi alltså inte ifrån den springande punkten – att det är oljan vi har att tacka för vårt välstånd och den levnadsstandard vi har idag.
Men nu i modern tid har vi efter år av växande oljeanvändning, framför allt i Kina, Indien, Brasilien och andra utvecklingsländer, insett att det kanske inte är så bra. Alla vill ha det svarta guldet för att uppnå en samma levnadsstandard som västvärlden. En standard som handlar om en sak: Konsumtion.
Det är alltså en dubbel känsla många har inför oljan.
Skulle vi imorgon få veta att den var helt slut, då skulle förmodligen världen totalkollapsa.
Men tillbaka till huvudfrågan. Hur ska vi kunna fasa ut oljan på ett sätt som inte behöver påverka världen negativt?
En sak som varit positiv för klimatet är att koldioxidutsläppen under april månad sjönk med 39 procent jämfört med förra året, enligt Carbon Brief. Men det behöver inte betyda att det blir en omställning på längre sikt. Det kan istället dra ner oss i ett djupare fossilberoende.
Anledningen till att efterfrågan på olja minskat är den kraftiga nedgången i flygtrafik, biltrafik och transporter.
Enligt André Månberger, forskare i miljö- och energisystem vid LTH, Lunds universitet har prisras på olja skett tidigare, men den här efterfrågeminskningen är spektakulär.
– I normalfallet brukar efterfrågan ligga still vid ekonomiska inbromsningar. Och annars stiger den en procent per år. Senaste stora efterfrågeminskningen skedde vid början av 1980-talet, men det var både långsammare och mindre, säger Månberger till Lu.se.
Och även om tappet är stort hindrar det inte flera oljeproducenter från att fortsätta pumpa efter olja. tvärtom är det nästan ett måste. Dels för att producenterna behöver intäkterna, dels för risken att källorna producerar sämre om de stängs ner under en längre tid.
Men skulle efterfrågan på olja fortsätta att minska då har många producenter inget annat val än att stänga ner.
Men André Månberger varnar för att det kan bli motsatt effekt om vi inte minskar fossilberoendet.
– Om den krisande oljebranschen inte blir föremål för några räddningspaket, blir det förmodligen färre bolag som klarar sig. Å andra sidan, om Sverige och andra länder inte minskar sitt fossilberoende kan de som klarar sig kan ta ut ett högre pris längre fram. Priset stiger oavsett, men inte lika mycket om utbudet är större.
– Många menar att det tar uppemot femton år innan priserna stiger, men förloppen är så pass snabba så jag tror snarare att det handlar om fem till tio år, säger Månberger till Lu.se.
Dessutom får man inte glömma att när oljan är billig då blir det inte lika angeläget med energibesparingar. De elektriska alternativen som är fossilfria blir istället dyrare. Något som kan hindra en snabbare omställning. Så en oljekrasch behöver med andra ord inte vara positiv för klimatet på lång sikt.
Men, menar Månberger, det finns ändå hopp. Om politikerna främjar innovation i fossilfri infrastruktur och förnyelsebar energi och forskning skulle det på sikt kunna ge effekt inom 5-10 år. En stimulansåtgärd från politiskt håll som skulle ge en rejäl skjuts framåt mot en grön omställning.
– Sverige har en nästan fossilfri elproduktion. Men det mesta av det biobränsle som används importeras, trots att inhemsk produktion både kan minska klimatutsläppen och stärka försörjningstryggheten, påpekar Månberger.