Sverige är världens hållbaraste land. Det slår RobecoSAM fast i en färsk ESG-jämförelse av 65 olika länder.
Det finns med andra ord ingen anledning till det diffusa självförakt, ”vi är inte så bra som vi tror”, som man ibland stöter på i hållbarhetssammanhang. Sverige är bäst av alla, åtminstone i den här jämförelsen. Letar man till exempel efter hållbara statsobligationer, är Sverige ett utmärkt val.
Det är bara det att Sverige är ett litet glesbefolkat land i den norra utkanten av Europa, med begränsad påverkan på den globala utvecklingen. Nyttan av att vi förbättrar oss ytterligare några procent är försumbar om resten av världen inte går åt samma håll.
Lyfter man blicken och tittar ut över världen ser det inte så muntert ut. Framför allt på klimatområdet där det till exempel idag är svårt att se hur världen ska lyckas att nå tvågradersmålet – och Donald Trumps önskan att lämna Parisavtalet är inte den avgörande faktorn.
I artikeln What they don’t tell you about climate change skriver Economist att alla realistiska scenarier för att nå tvågradersmålet bygger på negativa utsläpp. Det räcker inte att vi minskar utsläppen av växthusgaser, vi måste också ”suga koldioxid ur atmosfären”, dvs binda den på ett eller annat sätt, för att ha en chans att stoppa temperaturhöjningen i tid.
Marknadskrafterna har en enorm förändringspotential, men för att de ska dra åt rätt håll måste marknaden få rätt ingångsvärden. Så länge utsläpp inte kostar, fossila energikällor subventioneras och koldioxid är en värdelös råvara, kommer det inte bli några marknadsdrivna innovationer. Att ändra på den situationen är politikernas ansvar.
Unless policymakers take negative emissions seriously, the promises of Paris will ring ever more hollow.
Den 1 januari 2018 får Sverige för första gången en klimatlagstiftning. Den är en del av det klimatpolitiska ramverk som riksdagen antog med bred majoritet i somras där även klimatmål ingår. Ett av målen, som är bland de mest ambitiösa i världen, är att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser. Konkret innebär det att utsläppen av växthusgaser från verksamheter i Sverige ska vara minst 85 procent lägre år 2045 än utsläppen år 1990. Resten handlar om negativa utsläpp.
Här finns en möjlighet för en ingenjörsnation som Sverige att göra ett mycket större bidrag än att putsa på de egna marginalerna. Världen behöver öka ansträngningarna kraftigt för att utveckla effektiva lösningar för att åstadkomma negativa utsläpp. Vi kan ta täten.
Johan Florén