Hoppa till innehållet
ap7 logo Till AP7.se

Maria Schultz

Venezuela – världens största oljereserv – måste tänka om

Venezuela har världens största oljereserver, enligt OPEC-data. Idag ligger den en gång så stolta oljeindustrin i ruiner. Det spelar ingen roll att man har outsinliga mängder av det svarta guldet om man inte längre har förmåga att exploatera dem. Och det finns fler allvarligare parametrar att ta hänsyn till och det främsta är: Klimatet.

Oljan har setts som Venezuelas ekonomiska livlina. Det första oljefyndet i Venezuela gjordes på 1920-talet. Och rent principiellt borde Venezuela vara Latinamerikas mest välmående land. Men trots att man har världens största oljereserv ser man ringlande köer till mackarna och idag importerar man bensin från Iran. På grund av hårda sanktioner från USA kan man inte exportera sin olja och har istället lagrat den i tankfartyg som läcker direkt ut i havet. Underhåll av cisterner, raffinaderier och fartyg har fått stå tillbaka därav kaoset med flera läckor.

Bensinen brukade vara billigast i världen, nästintill gratis. Men idag säljs den på svarta marknaden för över 30 kronor litern.

För att göra en enkel jämförelse: Venezuela har fler oljereserver än Saudiarabien, men producerar mindre än en fjärdedel av vad Saudiarabien gör per år.

Venezuela har dock inte gett upp hoppet om att återuppliva oljeutvinningen av råolja för att lyfta sin ekonomi. Men som det ser ut nu kan klimatförändringarna förändra den planen. Experter som har uttalat sig i frågan menar att landets mest värdefulla tillgång kommer att förbli kvar i marken.

– Olja kommer inte att rädda oss den här gången. Vi måste uppfinna oss själva på nytt som land och som ekonomi, säger Pedro Burelli, en före detta styrelseledamot i Venezuelas statsägda oljebolag PDVSA, som nu driver ett konsultföretag i USA.

Under president Nicolás Maduros revolutionära socialistiska regering har Venezuela drabbats av en av världens värsta ekonomiska kollapser i fredstid någonsin. På 1950-talet var BNP per invånare högre än i Sverige. Under de senaste fem åren har bruttonationalprodukten sjunkit mer än tre fjärdedelar, enligt IMF-siffror.

Venezuela är helt utblottat och enligt IMF har 5 miljoner människor flytt.

På grund av att man misskött den nationella oljeindustrin, samt USA:s kraftfulla sanktioner mot export, producerade man endast 359 000 fat per dag under tredje kvartalet i år, drygt en tiondel av den nivå som uppnåddes i början av 2000-talet. Dessutom har man ryska lån och stöd från Kina och Kuba till ett väldigt högt pris.

Om Venezuela överhudvudtaget ska kunna återhämta sig finansiellt krävs enorma investeringar.

– Olja och gas är de grundläggande resurser som nationen har för att påbörja sin återuppbyggnad. Ombyggnaden av den en gång så beundrade PDVSA kommer att ta åtta till tio år och kosta 180 till 200 miljarder dollar för att producera 2 miljoner fat per dag mer, säger Elías Matta, ordförande för energikommissionen för den Guaidó-dominerade venezuelanska nationalförsamlingen, som är i opposition till Maduro och även stöds av EU.

Elias Matta berättade även för Financial Times att han arbetat med en ny kolvätelag för att återuppta sektorn för privata investeringar och hävdar att det finns ”ett högt intresse” från utländska oljebolag att vara med. Problemet är bara att Elias Matta utgår från Miami och liksom många andra Guaidó-stödjare har han tvingats utomlands av Maduro-regeringen.

Men på grund av de dramatiska förändringar som sker i den globala energibranschen kan landets olja bli värdelös.

– Fler och fler företag vänder sig bort från de smutsiga oljefaten och venezuelansk råolja är bland de smutsigaste. Det finns fortfarande några spelare där ute som kan investera men de blir allt färre, säger Valérie Marcel, en energiexpert vid Chatham House i London.

BP och Shell har inte velat kommentera, men flera oljechefer tar i allt högre grad hänsyn till koldioxidintensiteten i framtida investeringar.

– Investerare är alltmer fokuserade på vad klimatförändringar betyder för både utsläppen och värderingen av deras portfölj, säger Andrew Grant som leder energiforskning vid Carbon Tracker, en oberoende tankesmedja för klimatförändringar.

Samtidigt har en rapport från The State of Climate Tech kommit ut med information om att investeringar i klimatteknik har ökat med hela 3 750 procent sedan 2013. Om man ska se det från ett större perspektiv skulle man kunna tolka det som att fossilt blir allt mindre attraktivt. Men så enkelt är det kanske ändå inte. Om man tittar på de fossila subventioner som görs av världens rikaste länder (G20) mörknar det. För trots upprepade löften om att stoppa bränslesubventioner har G20-regeringarnas stöd till fossila bränslen endast sjunkit med 9 procent sedan 2014–2016, enligt en rapport från International Institute for Sustainable Development (IISD). Det handlar om över 5 000 miljarder kronor varje år.

Till och med FN:s generalsekreterare António Guterres verkar ha fått nog. Måndagen den 17 november sa han:
”I början av 2021 är det mycket troligt att länder som representerar mer än 65 procent av de globala koldioxidutsläppen och mer än 70 procent av världsekonomin har gjort ambitiösa åtaganden för koldioxidneutralitet”.

Signalen han skickar till marknaden, investerare och beslutsfattare är tydlig. Kol bör få ett pris och tiden för fossila bränslesubventioner är över.

Med det sagt återstår det att se vad som händer med Venezuelas svarta guld.