Rent historiskt har filosofisk spekulation varit det man i huvudsak använt för att förstå innebörden av lycka. Den som på riktigt studerade kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och lycka var Richard Easterlin och enligt hans paradox finns det inget samband mellan ekonomisk utveckling och invånarnas genomsnittliga välbefinnande. Easterlins metodval har dock varit omstritt och han har inte fått vara oemotsagd.
En vetenskapsriktning som fått ökad uppmärksamhet är ”happiness economics” (lyckans ekonomi). Det handlar om forskning som söker ett bredare perspektiv på kopplingen mellan lycka och ekonomi än den klassiska mätningen av BNP.
Till exempel nationalekonomen Richard Layard motsätter sig ekonomernas budord om att ökad produktivitet och rörlighet på marknaden skapar välstånd för alla i ett land.
Det är rätt lätt att konstatera att allt som bidrar till ökat välmående inte omfattas av de klassiska BNP-ingredienserna. Till exempel ingår inte faktorer som ligger utanför ekonomin som familj, vänner, hälsa, miljö, fritid och tillfredsställelse på jobbet.
Så vad är lycka? Och går den att koppla till ekonomin?
Ser man generellt på frågan så är det rimligt att anta att rika människor är lyckligare än fattigare och således rika länder är lyckligare än fattigare länder. Men undantag finns. Mellan 1946 och 1970 så upplevde USA en exceptionell tillväxt, men samtidigt såg man genom undersökningar att lyckan inte hängde med.
Forskare har tvistat och tvistar fortfarande kring Easterlin-paradoxens legitimitet. Och man kan ifrågasätta paradoxen då det finns länder som visar att ekonomisk tillväxt och människors lycka har gått parallellt.
När en ekonomi växer fördelas inte inkomsten alltid jämnt bland befolkningen. Vilka effekter inkomstklyftor har på lyckan är något som Selin Kesebir, professor på London Business School, och forskaren Shigehiro Oishi undersökt.
Om inte till exempel fördelningspolitik, så som skatter, står i vägen ser man ofta en oproportionerlig ökning av inkomst per capita bland de som redan har hög inkomst – i form av att de rika blir rikare.
Därför finns det skäl att tro att ökningen av inkomstskillnader kväver de positiva effekterna av en befolknings välmående.
För att testa sin hypotes använde Selin Kesebir och Shigehiro Oishi statistik från 34 länder. De tittade på inkomst per capita, ojämlikhet och lycka.
Den första uppsättningen var länder som Frankrike, Finland, Spanien och Japan och där hittade de det förväntade mönstret: När inkomsten var förhållandevis jämlik i landet, var ökningen av BNP per capita i genomsnitt förknippad med ökad livsnöjdhet.
De undersökte också ett antal latinamerikanska länder som Argentina, Brasilien och Colombia. När ojämlikheten i inkomst var hög var ökningen i BNP per capita inte relaterad till livsnöjdhet. Här hittade Kesebir och Oishi bevis för att nivåer av ojämlikhet kunde förklara förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och lycka.
Men med ett litet undantag. För de latinamerikanska länderna hade den ekonomiska tillväxten ingen effekt på lyckan. Och även när ojämlikheten var låg hade ökningen av BNP per capita nästan ingen effekt på lyckan hos befolkningen. I dessa länder ser man alltså en Easterlin-paradox. Ojämlikheter i inkomst påverkar alltså oavsett om landets tillväxt är god.
Så varför är då förhållandet mellan inkomsttillväxt och lycka annorlunda i de två olika grupperna? Det kan bero på att de latinamerikanska länderna i genomsnitt är fattigare än de mer avancerade ekonomierna, eller helt enkelt för att de är mer ojämlika. Det finns inget entydigt svar, men det ger anledning att inte förutsätta att det är säkert att ökad BNP är likställt med högt välbefinnande.