Det finns dagar och veckor då det känns som om det inte existerar några val. Allt är bara måsten. Kalendern fylls av aktiviteter och tiden räcker inte till.
Jag har en sådan vecka nu. 28 timmar i sal, som vi kallar det på universitetsspråk, men som i praktiken betyder undervisning. Förutom min vanliga kurs, har jag dessutom råkat få ansvar för en helgkurs tillsammans med kollegor från Karolinska Institutet. Så istället för fem dagars undervisning har jag sju dagars undervisning den här veckan.
Lägg därtill 111 uppsatser som ska läsas, rättas och ges feedback på, tre möten med bostadsrättsföreningen, några hundra mejl och ett eget trettioårsjubileum på Handels, så inser vem som helst att veckan inte går ihop.
Själv inser jag dock också en annan sak: när jag blir stressad börjar jag genast kvantifiera allt. Jag räknar timmar, uppsatser, möten och mejl, hur många arbetstimmar jag har och hur många timmars sömn jag kan försaka. Det är faktiskt helt absurt!
Det är som om jag trodde att siffrorna skulle kunna minska stressen – när de i själva verket gör precis motsatsen.
Med andra ord, det är precis som överallt i samhället. Vi tyr oss till siffror, eftersom de skapar en illusion av kontroll, och glömmer att de snarare kan stressa oss. Ja, kanske är det till och med så att vårt gransknings- och övervakningssamhälle, vårt ”audit society”, för att använda redovisningsprofessorn Michael Powers begrepp, gör att vi blir stressade. Vilket i sin tur leder till att vi kvantifierar ännu mer, och blir ännu mer stressade, och så vidare.
Eller också är det bara jag som är knäpp?
Innerst inne tror jag dock mycket mer på ett annat förhållningssätt. Istället för att räkna timmar och planera uppgifter, tror jag på att fråga sig varför man gör det man gör. Och då kommer valet in i bilden.
Jag brukar använda en metod från Marshall Rosenbergs ”Non-Violent Communication”. Kortfattat går den ut på att man skriver ned alla aktiviteter och inleder med: ”Jag väljer att…”.
Bara det är jobbigt – och nyttigt. Det är väldigt lätt att förneka att man ens har ett val.
Sedan blir det ännu värre. Då ska man nämligen fortsätta meningen med att skriva ned varför man gör det man gör.
Ibland är det förstås jättelätt. Som ”jag väljer att ge studenterna personlig feedback, eftersom det hjälper deras lärande”. Det känns ju bra och fint.
Men så är det inte alltid. Varför väljer jag till exempel att gå på ett mingel, när jag varken har tid eller lust? Det ärliga svaret är att jag är rädd att bli bortglömd om jag inte syns. Det låter ju inte riktigt lika bra, eller hur? Ibland vet jag inte ens varför jag väljer att göra någonting – och det är ju inte heller så bra.
Sådär håller man på. Till slut har man fått en lista på saker som borde bort, och då känns det genast lättare. Ja, till och med avstressande.
Och den riktiga stora insikten är att man faktiskt har ett val!
Som när man väljer vilken sorts mjölk man vill dricka, eller hur man vill sminka sig när man går och handlar…
Trevlig helg!
Emma Stenström
Detta inlägg var Emmas fjärde och sista blogginlägg för den här gången. Här kan du läsa mer om Emma och hennes tidigare blogginlägg.