I den pågående debatten höjs många negativa röster för en höjd pensionsålder men statistiken visar faktiskt att nästan var tredje pensionär önskar att pensioneringen skulle ha inträffat vid en senare tidpunkt än den faktiskt gjorde. I gruppen ålderspensionärer 61-70 år som inte arbetar skulle en femtedel egentligen vilja arbeta. Man saknar sin arbetsplats och gemenskapen bland kolleger.
Det är inte så svårt att förstå, när man går i pension lämnar man inte bara sitt arbete utan det sociala sammanhang man varit en del av – rutinerna, utmaningarna, fikarasten, gemenskapen etc.
Varför höjs så många röster mot en höjd pensionsålder och varför ökar inte andelen äldre som fortsätter att arbeta? Är det vår attityd till äldre, hinder på arbetsmarknaden och oflexibla arbetsgivare som gör att de som vill fortsätta arbeta tvingas gå i pension eller beror det på att ”det vi inte har, det längtar vi till och när vi fått det som vi vill, ja då står tiden still!?”
Jag tror att i grund och botten måste attityderna till äldres arbetskraft förändras. Argumenten att ge plats för de yngre och att hävda att en högre pensionsålder leder till att det blir svårare för unga att komma in på arbetsmarknaden känns simplifierat och faller platt inom de yrkesgrupper som står inför arbetskraftbrist på grund av stora pensionsavgångar och för få unga nyutbildade.
Äldre med sin erfarenget och visdom tillsammans med unga hungriga och idérika är en perfekt kombo i mina ögon. Det borde tas till vara på i större utsträckning. Ett första steg i rätt riktning borde vara att höja åldersgränsen för rätten att arbeta kvar och därmed i större utsträckning ge dem som vill möjlighet att arbeta några år till.
Louise Svensson