Läste just inlägget På varje stjärna går hundra Joakim Engström på Pontus Herins blogg. Insiktsfullt, personligt och välskrivet. Yrkesskadad som man är, tycker jag mig direkt se parallellen till kapitalförvaltning.
När vi lyfter fram och hyllar stjärnorna som lyckas skapa överavkastning år ut och år in, decennium efter decennium, glömmer vi ”kyrkogården”. Där finns alla de som arbetar hårt och gör ett habilt hantverk. Som har ett bra år emellanåt, men som också floppar då och då och över tiden aldrig blir mer än genomsnittliga.
Det är de som utgör ”marknaden”. Som det går hundra av på en av stjärnorna. De behövs och fyller en funktion, vare sig de ägnar sig åt idrott, kapitalförvaltning eller för den delen, reklam. Som Pontus avslutar, kan man se dem som en form av vardagshjältar, som kämpar på utan att någonsin få annat än en klapp på axeln.
Samtidigt kan man konstatera att hur mycket vi än uppskattar dessa människor och deras insatser, är det just en klapp på axeln de är värda, av våra handlingar att döma. Ok, kanske lite mer än så. En rimlig ersättning. Men vi vill faktiskt inte betala NHL-löner till killarna i farmarlagen.
Livet är hårt.
Johan Florén
(Sen får jag tillägga att jag ändå blir grymt sugen på att åka skidor när jag läser texten.)