I förra veckan presenterade den blocköverskridande pensionsgruppen i riksdagen ett antal förslag där de enats om förändringar av pensionssystemet. Det handlade bland annat om förändra konstruktionen av den så kallade bromsen så att den blir ”snällare”, som DN beskrev det. Bland förslagen fanns också åtgärder för ett längre arbetsliv och en rationalisering av buffertfonderna för att sänka kostnaderna.
Reaktionerna var lite ”all over”. DI:s ledarsida tyckte att det var bra att AP-fonderna blir mer professionella, medan Svenskt Näringsliv tyckte att det vara dåligt att det statliga ägandet koncentreras. LO sågade också pensionsgruppens förslag, bland annat för att det inte avskaffar premiepensionen, vilket LO vill.
LO driver också tesen att systemet är ”underfinansierat”. Det måste rimligen tolkas som att de vill höja avgiftsuttaget, eftersom en av huvudpoängerna med dagens system annars just är att in- och utbetalningar balanseras för att undvika att underskott byggs upp.
I debatten finns i dag ingen som vill att utbetalningarna ska överstiga inbetalningarna till pensionssystemet. Hur mycket pensionsavgifter löntagarna ska betala in till systemet är rent principiellt en politisk fråga, som lämpligen avhandlas tillsammans med övriga skatter. I praktiken är det politiska utrymmet dock begränsat.
Den demografiska utvecklingen är en av de stora utmaningarna i dag, inte bara i Sverige utan i hela den utvecklade världen. Antalet pensionärer växer snabbare än antalet förvärvsarbetande. Det innebär att överföringarna från den arbetande delen av befolkningen till pensionärerna blir allt mer betungande eftersom antalet arbetande per pensionär hela tiden krymper. Därmed är det tveksamt om det går att öka avgiftsuttaget till pensionssystemet ytterligare.
Vad debattörerna, medvetet eller omedvetet, bortser ifrån är den andra stora utmaningen för att svenskarnas pensioner inte ska sjunka: ekonomisk tillväxt. ”Sverige har ett pensionssystem där ekonomisk tillväxt spelar en avgörande roll för allas pension”, konstaterade forskaren Andreas Bergh i går
Anledningen att tillväxten får så litet utrymme i debatten går det bara att spekulera om. Kanske för att det inte finns några enkla politiska åtgärder att tillgå. I stället för trixande med systemet behövs ett genomtänkt program för ekonomisk tillväxt.
Politik som främjar arbete, utbildning, innovationer och investeringar, kan genom ökad tillväxt ge högre pensioner.
Svårigheten att förmedla helhetsperspektivet skulle kunna vara en del av förklaringen till det omotiverat stora utrymme som teknikaliteter som bromsen (dvs balanseringen) har fått i debatten. Den lånsiktiga effekten av bromsens utformning på pensionsutbetalningarna är ju försumbar. Även premiepensionen är underordnad tillväxtens betydelse för den totala pensionen.
Pensionsnivån beror exempelvis i avsevärt större utsträckning på den ekonomiska tillväxten än på avkastningen i den ofta diskuterade premiepensionen. Någon enstaka procentenhets skillnad i årlig tillväxttakt innebär åtskilliga tusenlappar i pension varje månad.
Andreas Bergh tycker att tillväxtens betydelse borde kommuniceras tydligare, till exempel i de individuella pensionsprognoserna vi bland annat kan göra hos Pensionsmyndigheten. Den möjligheten kan vara värd att utvärdera. Ett annat ställe är i massmediernas nyhetsvärdering samt i den politiska pensionsdebatten som båda skulle må bra av att den ekonomiska tillväxtens hamnar mer i fokus.
Johan Florén