Otium cum dignitate (latin för vila eller fred med värdighet). De gamla romarna uppfattade arbete som ett nödvändigt ont och otium var deras ord för all sorts frihet från plikter. För romarna handlade det om ett idealtillstånd som möjliggjorde bildning, konstnärlighet och njutning. Man sysselsatte sig helt enkelt utan att ha det materiella som mål.
Den romerske filosofen Cicero skrev om detta tillstånd i sin bok Pro Sestio där han menar att de som styr staten också har som uppgift att ge medborgarna ”fred med värdighet”. Man skulle kunna säga att grundidén om pensionering såddes redan under den här tidsepoken.
Det har gått över ett sekel sedan riksdagen beslutade att införa en allmän pensionsförsäkring. Försäkringen antogs av riksdagen den 21 maj 1913 och den var den första i sitt slag att omfatta hela Sveriges befolkning.
Innan dess så bodde de äldre oftast hos sina barn och de som inte kunde försörja sig fick förlita sig på fattigvården.
I början till mitten av 1900-talet fanns det cirka 2 400 kommuner i Sverige och 1913 fanns det cirka fem miljoner människor fördelade på dessa kommuner. De flesta kommuner var mycket små och fanns på landsbygden, de som bodde där var gamla och sjuka och också den största gruppen på fattigvården. Det i sin tur ledde till att många av dessa kommuner fick utgifter som sköt i höjden och man tvingades till skattehöjningar. Det ledde till att ungdomarna tog sig till rikare kommuner med lägre skattesats.
Det var också under den här tiden man kom fram till att staten skulle ha den bärande delen för de utgifter som ansågs statliga till sin karaktär. Såsom folkskolan, kyrkliga ändamål och väghållning. Tidigare var det till exempel de jordägande böndernas skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar.
Det höjdes även allt starkare röster för en skatteutjämning eller höjda statsbidrag till de fattigaste kommunerna i början av 1900-talet. Utgifterna för fattigvården var mycket ojämnt fördelade och detta kom att uppmärksammas både i och utanför riksdagen. År 1911 kom således ålderspensionering på tal. Man menade att det här var den bästa lösningen på skatteutjämning.
Redan 1884 fick pensionsfrågan en viktigare ställning då liberalen Adolf Hedin lämnade in en riksdagsmotion, men då gällde det olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. Den idén hade han tagit från Tyskland som då var i färd med att lansera arbetsförsäkringar under rikskansler Otto von Bismarks ledning.
I Sverige gjorde man två statliga utredningar efter Hedins motion, men man nådde aldrig ett slutresultat, inte förrän sekelskiftet. Då visade samtliga partier ett positvt intresse för pensionsfrågan. Och i maj 1913 tog man till slut beslutet om en allmän pensionsförsäkring med stor majoritet i riksdagen.
Pensionsförsäkringen skulle omfatta hela folket och skulle utgå till dem som inte kunde arbeta på grund av invalididtet eller som uppnått 67 års ålder. Den betsod av två delar: en avgiftsbaserad och en skattefinansierad inkomstbeprövad tilläggspension. Dessutom fick kvinnor lägre pension än män, något som motiverades med att kvinnor levde längre än män och därför skulle åtnjuta längre utbetalning.
Det var inte helt fritt från diskussioner i det rådande politiska klimatet under den här tiden. Alla, eller i alla fall en stor majoritet, var helt för pensionsförsäkringen, men det fanns kritik från olika håll. Bland andra Hjalmar Branting var aktiv i utredningen och i hans parti Socialdemokraterna var det den lite mer vänsterinriktade delen som protesterade och menade att försäkringen gav alldeles för små pensioner.
Grundtanken med pensionsförsäkringen var att alla över 67 år skulle kunna klara sig själva. Men bristen på medel var överhängande och därför kunde man inte genomföra idén. Själva grundpensionen fick ju alla, men tilläggspensionen var behovsprövad. Man genomförde dock höjningar på 1930-talet, men dessa var marginella. Istället kom riksdagen fram till att man 1946 hade möjlighet att införa folkpension och då fick alla medborgare som fyllt 67 år 1 000 kronor i årlig pension, samt möjlighet att ansöka om bostadstillägg. Och var man gift så fick man 1 600 kronor tillsammans i pension.
Problemet med folkpensionen var att kostnaderna för samhället blev dyra och både stat och kommun fick bidra med avsevärda skattebelopp. Och till slut 1959 hade frågan nötts och blötts så länge att man till slut kom överens om ATP-systemet. Den grundade sig på den statligt taxerade inkomsten under vissa år och avgifterna betalades av arbetsgivaren och lades i allmänna pensionsfonden. Så för första gången fanns ett system för alla där pensionen sågs som uppskjuten lön och inte som ett bidrag. Systemet bestod av grundpension, folkpension som var lika för alla, och en inkomstgrundad tilläggspension, ATP. ”Världens bästa system”, som Tage Erlander slog fast i en intervju 1980.
Men världens bästa system höll dessvärre inte hela vägen.
Det trädde i kraft den 1 januari 1960 och de första utbetalningarna skedde 1963, men 1994 fattade riksdagen beslut om en reformering av pensionssystemet eftersom man ansåg att det var för kostsamt med ett förmånsbaserat system. ATP gick nämligen ut på att den pension som intjänades under 30 år skulle ge full pension. Den avgift som skulle finansiera systemet baserades på deklarerad pensionsgrundande inkomst. Men den utbetalning man skulle få baserades på de 15 bästa löneåren. Så var man 35 år eller äldre 1960 kunde man ju aldrig få 30 år, utan det krävdes alltså endast hälften för att få full pension. Det innebar alltså att kommande generationer skulle få betala de äldres pensioner och att avgifterna aldrig skulle räcka för deras egna pensioner.
Både intjänade rättigheter, pensionspoängen och utbetalda pensioner i ATP-systemet var kopplade till prisutvecklingen. Vilket innebar att systemet hade en svag koppling till den samhällsekonomiska utvecklingen. Dessutom anpassade ATP-systemet inte heller pensionerna till den ökande livslängden hos befolkningen.
2002 upphörde ATP. För dem som är födda 1937 eller tidigare har ATP-pensionen och folkpensionen ersatts av tilläggspension. De som är födda 1938—53 får en del av sin ålderspension som tilläggspension.