”The stoneage did not end because of a shortage of stone”, skrev journalisten Larry Elliott i en lång, men läsvärd artikel i The Guardian i går. Artikeln lnleds med en dystopisk framtidsskildring och tar sedan ett nappatag med frågan om vi måste offra tillväxten för att rädda planeten. Det korta svaret är nej, tvärtom.
Till att börja med är tron att det skulle gå att stoppa den globala strävan efter ekonomisk tillväxt och ökat välstånd helt orealistisk, inte minst i tillväxtekonomierna som kommer att stå för en stor del av förbrukningen av fossil energi. Men även om det vore möjligt, är problemet att den globala uppvärmningen ändå skulle fortsätta.
Det som istället krävs är en mängd olika insatser där bland annat innovationer och teknikutveckling ingår, vilket både kräver och genererar tillväxt. Larry Elliot fortsätter:
“The fossil fuel age will end either when there are newer, better and cleaner ways of providing energy, or when it is too late to prevent irreparable damage to the planet.”
Klimatförändringarna är i sig ett hot mot världsekonomin. De riskerar att öka fattigdomen och minska tillväxten i världen om vi inte förmår att byta spår.
Så vilket spår ska vi då byta till? Även världsbankens chef, Jim Yong Kim, som är både medicine doktor och filosofie doktor i antropologi från Harvard, menar att vi behöver hitta sätt att förena ekonomisk tillväxt med minskade koldioxidutsläpp.
”What we have to do is decouple growth from carbon emissions.”
Han har identifierat fem centrala områden, med både utmaningar och möjligheter, där vi kan styra om mot ett mer hållbart samhälle. Vi behöver:
Prissätta koldioxidutsläpp
I dag har ett 40-tal länder valt någon form av prissättningsmekanism för koldioxidutsläpp, till exempel handel med utsläppsrätter eller koldioxidskatt. Senast lanserade i januari i år då Korea lanserade sin koldioxidmarknad. På det här området har Sverige med världens högsta koldioxidskatt gått före och visar vägen.
Sluta subventionera fossila bränslen
Sammanlagt uppgick världens fossilsubventioner 2013 till ofattbara 550 miljarder dollar. Subventionerna förstör inte bara marknadens naturliga drivkrafter att gå mot förnyelsebar energi, de tränger också undan andra statliga satsningar och dränerar statskassan i utvecklingsländer som behöver pengarna för att bygga upp samhället.
Börja bygga hållbara städer
De kommande två decennierna kommer vi att bygga mer infrastruktur än vi har gjort på 6 000 år. År 2050 beräknas två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer. Om vi tar med hållbarhetsdimensionen redan i planeringen av utbyggnaden innebär den en fantastisk möjlighet att ge fattiga människor bättre livschanser samtidigt som vi minskar de skadliga utsläppen.
Öka energieffektivisering och förnyelsebar energi
Energieffektivisering sänker både utsläpp och kostnader. Den globala energiförbrukningen i dag är en tredjedel lägre än den hade varit utan de senaste 20 årens energieffektivisering. Kostnaderna för förnyelsebar energi börjar nu också bli så låg att den kan stå på egna ben och konkurrera med fossila bränslen. Samtidigt måste tillgången till moderna energikällor förbättras. 1,2 miljarder människor runt om i världen saknar elektricitet helt. 2,8 miljarder använder ved eller kol för matlagning vilket är skadligt för klimatet och de boendes hälsa.
Vidareutveckla jord- och skogsbruk
Klimatsmart jordbruksteknik ökar produktiviteten och förmågan att hantera de klimatförändringar om är oundvikliga. Både jord- och skogsbruk kan också binda koldioxid och på så sätt minska utsläppen.
Läget är alltså inte nattsvart, även om det är långt kvar innan vi har greppat problemen. The Economist skrev till exempel i januari att det rekordlåga oljepriset medförde en enastående möjlighet att skrota subventioner och införa skatter på fossila bränslen.
”The fall in the price of oil and gas provides a once-in-a-generation opportunity to fix bad energy policies”
Och för bara några veckor sedan kom en positiv indikation på att koldioxidutsläppen faktiskt kan vara på väg att frikopplas från den ekonomiska tillväxten. Då meddelade International Energy Agency att utsläppen från energisektorn har stått still under 2014, vilket inte har hänt på fyra decennier utan att det samtidigt har varit en konjunktursvacka.
Men utmaningen är ändå ofantlig. Dagens åtgärder räcker inte på långa vägar och vi behöver växa med uppgiften. Därför är dystopier så farliga. De väcker rädslor i stället för initiativ och göra att vi slutar tänka.
Johan Florén