Vilken roll ska Riksbankens e-krona egentligen ha och hur ska den utformas? Det är frågor som lyfts upp i spåren av Riksbankens kontroversiella pilotprojekt om att införa en e-krona.
– Det råder delade meningar om vad Riksbanken ska göra, men att acceptera en situation där allmänheten inte längre har tillgång till någon form av centralbankspengar är också ett steg in i det okända.
Så sa Cecila Skingsley i sitt anförande den 22 november på Swedish House of Finance där hon debatterade e-kronan med Peter Englund, professor emeritus i finansiell ekonomi och Johanna Lybeck Lilja, Executive Advisor på Nordea.
Riksbankens förslag är två olika modeller: en kontobaserad e-krona som skulle finnas på ett konto hos Riksbanken alternativt en värdebaserade e-krona som lagras på kort eller i en app på mobilen.
Riksbanken har utrett frågan i två år och de har fått ta emot mycket kritik för sitt förslag, framför allt från bankvärlden.
Men vilka risker finns det egentligen med ett kontantlöst samhälle?
Det som Riksbanken framför allt trycker på är att marginaliseringen av kontanter gör att man inte längre kan säkerställa att allmänheten har fortsatt tillgång till ett betalningsmedel som är statligt garanterat. Alternativet skulle då bli att lämna över hela betalningsmarknaden till privata aktörer, vilket i förlängningen skulle göra allmänheten helt beroende av privata betallösningar.
När kontanterna försvinner, för det kommer de att göra i en nära tid tror Cecilia Skingsley, hon spår 3-5 år på sin höjd, då kommer det att bli svårare för Riksbanken att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Den grundläggande idén om att människor vill ha tillgång till statliga säkra betalningsmedel provocerade Johanna Lybeck Lilja.
– Är det verkligen därför folk har kontanter idag? Jag skulle inte tro det.
Enligt Cecilia Skingsley och Riksbanken minskar tilliten till penningsystemet utan kontanter, men det menade Lilja att det finns studier som visar tvärtom. Allmänheten har idag högre förtroende för kortbetalningar än kontanter.
– Det är en realitet, sa Johanna Lybeck Lilja.
Peter Englund gick ännu längre i sitt resonemang och påpekade att kontanter bara är en liten del av penningmängden. De stora betalningarna sker genom banköverföringar påpekar han.
– Och vad är problemet med det? Att sedlar trängs undan för vardagsärenden är mer ett socialt problem för dem som inte kan eller vill anpassa sig till digitala betalningar, sa han.
Cecilia Skingsley köpte inte invändningarna:
– Det finns en återkommande uppfattning från bankerna och det är ”Låt oss vara ifred, vi sköter oss själva.” Det var en devis som vi hörde under 2000-talet när framväxten av exotiska kreditprodukter kom och det slutade med en dunderkatastrof 2008 när finanskrisen slog till i USA och blev global. Förtroendet för banksystemet gungar ganska mycket, det är inte er bästa gren, och när det går illa är det faktiskt staten som är där och reder ut situationen.
Skingsley fortsatte att gå hårt mot bankerna.
– Vi pratar om att ni banker ska ta över det som är den absoluta kärnan i vad staten erbjuder folk i samhället nämligen en standardiserad version av pengar. När det går överstyr och jag är rädd att det kan göra det, när det kommer i dina händer, då vill i alla fall inte jag vara med längre, sa Cecilia Skingsley och riktade sig direkt mot Johanna Lybeck Lilja.