”Livet är inget spa”, sa den svenska bluessångerskan Louise Hoffsten i en intervju för ett par år sedan. Det fastnade i mitt minne, inte bara för att Louise Hoffsten är en av Sveriges bästa sångerskor och inte heller för att hon lider av MS (multipel skleros), även om det naturligtvis ger uttalandet en särskild skärpa.
Skälet att jag omedelbart tog det till mig var att metaforen fångade en vanlig, men outtalad föreställning i tiden. Livet ska vara som ett spa. Man ska liksom bara gå runt i mjuka kläder, känna sig allmänt avslappnad och få massage. Frågan är hur kul det blir i längden.
En som antagligen skulle sträva efter raka motsatsen är Sören Kierkegaard. Det valiumliknande spa-tillståndet är precis det vi måste bekämpa om vi vill leva, eftersom livet består av äkta upplevelser som inte lagts tillrätta, skulle han troligen ha sagt.
Det är i år 200 år sedan Kierkegaard föddes, vilket är en av förklaringarna till att han omnämns flitigt i en rad olika sammanhang just nu. En annan förklaring är att han passar perfekt på Twitter, menar åtminstone The Economist i en artikel. De kärnfulla aforismerna är som gjorda för att klämma in på 140 tecken.
Ytterligare en förklaring som ”nobelpristagaren” i ekonomi Edmund Phelps ger, är att Kierkegaard var den moderna ekonomins förste filosof. När den rationella homo economicus inte längre är gångbar ens i akademiska kretsar, träder vi i stället in i den existentiella ekonomin där språnget ut i en osäker och okänd framtid är en primär drivkraft som gör människan levande.
Hur skulle annars alla unga entreprenörers vilda satsning med minimala chanser till framgång förklaras? Det skulle antagligen både Joseph Schumpeter och John Maynard Keynes hålla med om. Den kreativa förstörelsen bygger inte på planekonomiska sannolikhetskalkyler. Just Keynes förklarade ju entreprenörens drivkraft som
”a spontaneous urge to action rather than inaction, and not as the outcome of a weighted average of quantitative benefits multiplied by quantitative probabilities”
Men Phelps menar att Kirkegaards insikter inte bara handlar om entreprenörskap. Språnget ut i det okända, som vi tvingas ta om och om igen i hela vårt liv, är inte ett nödvändigt ont. Det är en ovärderlig källa till upplevelser som gör att vi mognar och utvecklas som människor. Prozac hade inte intresserat Kirkegaard. Phelps menar att
”Kiekegaard insists that anxiety is not an illness that can be cured by psychoanalysis or pills , but is the mark of an open future and the price individuals pay for being personally responsible for their lives”
Jag vet inte om Louise Hoffsten har läst Kierkegaard. Men det skulle ju kunna vara så att livets alla upplevelser har fått henne att dra samma slutsats. Och att hon säger det helt utan bitterhet. Livet är inget spa.
Johan Florén