Förvalt

Om pension, sparande och andra val i livet
Mikael Lindh Hok

Vad säger forskningen om aktivt ägande?

Hur kan det institutionella kapitalet göra mest nytta för att hantera de klimatutmaningar vi står inför?

Det är en fråga som diskuteras flitigt. Emma Sjöström, är ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Där leder hon också forskningen om hållbar finans och har nyligen publicerat rapporten ”Active ownership on environmental and social issues: What works?”. Vi lät Emma Sjöström skriva en gästkrönika utifrån sin rapport i vår hållbarhetsredovisning som vi publicerar här.

Det förs en livlig debatt om huruvida det är rätt av investerare – inte minst pensionsfonder – att äga aktier i fossilbolag, eller om det kanske tvärtom vore oansvarigt att lämna bolagen så att man inte längre kan använda aktieägarens rättigheter för att försöka påverka dem. Både när det gäller klimatet och andra hållbarhetsfrågor har investerare en rad olika strategier att välja mellan för att genomföra ett ansvarsfullt ägande, och det kan vara svårt att veta vad som är mest effektivt. Här finns en hel del att lära av forskningen. Nyligen publicerade jag en rapport som sammanställer resultat från de tio senaste årens akademiska forskning om aktivt ägande kring sociala och miljömässiga frågor. Den ger flera viktiga insikter.

En myt som forskningen kan slå hål på är att man skulle behöva ha en stor ägarandel för att kunna påverka bolag. Tvärtom så visar flera studier att för de bolagsdialoger som varit framgångsrika så har ägandeandelen inte varit viktig, utan det som spelar en avgörande roll är istället trovärdigheten. Den kan byggas på flera sätt: både genom vad aktieägare säger och vilka de är. En trovärdig dialog, visar forskningen, bygger på att investeraren kan lägga fram ett bra ”business case”, det vill säga att kunna visa att den föreslagna förändringen ligger i bolagets eget ekonomiska intresse. Dessutom har det betydelse att investeraren själv uppfattas som legitim, till exempel genom att man har ett gott rykte i marknaden, att ägarrepresentanter är tillräckligt seniora och att man uppfattas som en seriös samtalspartner.

Forskningen visar också att samarbete med andra är till stor hjälp för att nå framgång i dialogarbetet. Därför är det bra att tänka på vem man samarbetar med, så att man krokar arm med aktörer som kan bidra till att bygga den viktiga legitimiteten och trovärdigheten. Plattformar som PRI tycks också vara till hjälp i påverkansprocessen; dels för att det medför en koordinerande funktion och möjliggör en större uthållighet, dels för att PRI i sig är ett trovärdigt namn att luta sig mot i dialogprocessen.

Huruvida det är mer effektivt att avinvestera eller vara kvar som ägare och påverka beror till stora delar på vilken slags påverkan man vill ha. Det finns inte mycket belägg för att bolagens aktiekurser skulle påverkas negativt av avinvesteringar (”divestment”) som i sin tur skulle försvåra bolagens verksamhet. Man har sett att aktiekurser haft en nedgång direkt efter att kapitalägare annonserat att de kommer att avinvestera, men effekten tycks kortvarig. Det som en aktieägare säljer köper någon annan. Så det fungerar inte på samma sätt som att bojkotta slutprodukten, exempelvis varor i en butik, där de totala intäkterna går ner när färre köper. Däremot kan avinvesteringar vara en del i att påverka normer både i näringsliv, politik och civilsamhälle. Det vill säga vad som anses rätt och rimligt i och med att det bidrar till att stigmatisera en bransch, såsom exempelvis fossilindustrin.

Genom att stanna kvar som ägare har man samtidigt möjligheter att påverka bolagen via aktieägarmotioner. Vi har sett att antalet motioner kring just klimatet ökat med tiden, och att de ibland kan få höga röstetal. Går man tillbaka till forskningen igen visar den dock att man har störst chans att få gehör för motioner som kräver större transparens, snarare än mer reella förändringar. Det är dock svårt att säga om ökad transparens i sin tur också leder till bättre miljöprestanda i praktiken.

Ett perspektiv som till stora delar saknas i forskningen, men som nu börjar höras allt mer i den allmänna debatten, är att försöka påverka fossilbranschens tillväxtmöjligheter genom att strypa tillgången på krediter. Här spelar förstås bankerna en viktig roll. Sannolikt är det ur klimathänseende mer effektivt att vägra utlåning till att prospektera nya fossilfyndigheter än att sälja sina aktier till någon annan. Men inte heller detta är en lätt fråga – så länge ett bolag visar positiva kassaflöden så finns sannolikt också en investerare någonstans i världen som är beredd att förse bolaget med kapital.

Kanske är därför ett rimligt nästa steg för investerare som vill verka för ett bättre klimat att försöka påverka på policynivå. Att införa en global koldioxidskatt eller att hejda subventioneringen av fossil energi är frågor som investerare – inte minst universella ägare – skulle kunna driva. Att få kapitalet att stödja 1,5-gradersmålet innebär också att mer finansiella medel behöver riktas till de gröna och lösningsorienterade affärsmodellerna, samt till de bolag som gör en seriös ansats att ställa om. Att investera handlar i grunden om att finansiera idag för att få en positiv utväxling i framtiden, och det är ju det hela omställningen handlar om.

Emma Sjöström
Ekonomie doktor Handelshögskolan i Stockholm