Få tänker nog idag på hur bilen revolutionerat människans liv. Framför allt 1908 brukar ses som året då produktionen gick över i stor skala och Henry Ford kunde presentera T-Forden. En modell som kostade 850 dollar 1909, för att ha gått ner till 440 dollar 1915 och under samma period ökade försäljningen från 70.000 till 500.000.
Poängen med bilen var frihet och oberoende. Möjligheten att kunna röra sig fritt och vara helt oberoende av tågtidtabeller eller att trängas med andra.
Men en annan del som är viktig att betona är vilken roll T-Forden faktisk spelade i utvecklingen av bensinstationerna.
Diskussionen kring bensinstationerna blir påträngande viktig att belysa när vi nu ser allt fler bolag som väljer att göra eldrivna bilar. För knäckfrågan blir väsentlig om man ser till elbilens vara eller icke-vara utifrån ett historiskt perspektiv.
Ur miljösynpunkt är elbilen en fantastisk uppfinning, men det kan vara lärorikt att titta på det historiska samspelet mellan bensinbilar och bensinstationer för att få en förståelse för hur samma situation ser ut idag mellan elbilar och laddningsstationer. För det är långt ifrån lika självklart.
Från början fanns det en problematik med tankningen av T-Forden. Den var monterad under framsätet vilket gjorde det krångligt att tanka. Dessutom var man tvungen att ha en speciell behållare med en tratt för att fylla på bensinen och den fick man dessutom köpa i de lokala affärerna då det inte fanns några bensinstationer. Det här ansåg många vara komplicerat och kladdigt, vilket gjorde att Ford insåg att de var tvungna att åtgärda problemet om man skulle kunna manövrera ut häst och vagn. För övrigt så var den stora majoriteten positiv till bil eftersom att häst och vagn var dåtidens mer miljöovänliga alternativ på grund av all hästspillning som låg längs med gatorna.
1912 hade man utvecklat systemet och då började små lokala entreprenörer starta bensinpumpar och även en lösning för att förenkla tankningen – för alla bilar, det vill säga man gjorde en standardiserad tankningslösning som funkade för alla. Inte kort därefter kom de stora spelarna in på marknaden som Texaco, Shell och Esso. De slog ihop sina muskler och började jobba jämsides med de små entreprenörerna och så kom intåget av de stora bensinkedjorna.
En sak som är slående är hur snabbt oljebolagen mobiliserade och hur de samarbetade med bensinentreprenörerna – något som påskyndade processen. Elbilsindustrin och energibolagen ser inte ut att jobba enligt samma modell.
Ska elbilsindustrin lyckas vända borde energijättarna ta på sig ledartröjan och skapa en laddinfrastruktur som gör att fler väljer elbil framför fossildrivna bilar. De flesta både vill och kan tänka sig att köra elbil, men inte på bekostnad av att deras drivmedel inte kan laddas var som helst när som helst.
De som slåss om utbyggnaden av laddstationer just nu är kraftbolag, oljebolag och startupbolag inom tech. Det bästa vore om alla gick ihop tillsammans med elbilsindustrin för att göra utbyggnaden så effektiv som möjligt. Detta vore det absolut bästa för miljön också.
Flera biltillverkare som var på Frankfurtmässan förra året gick ut och sa att de satsar på elbilar men att avsaknaden av laddinfrastruktur gör att det är svårt. De vill därför få med energiaktörerna för att få en snabb och effektiv utbyggnad. Något som är bra inte minst ur miljöhänsyn.
Eller för att uttrycka det som Ralf Speth, chef över Jaguar Land Rover sa på Frankfurtmässan förra året och förmodligen talade för alla elbilstillverkare: Var är nätverket som krävs? Var är energin och laddstationerna?
Inspiration av Ny Teknik, Reuters, SVT, Populär Historia
Happy friday!